Kulan som faller klockan ett

Sedan 1833 har en röd tidskula fallit i Greenwich klockan ett: det långsammaste sättet att meddela tiden, och det ärligaste.

Av Ilse Marrow · 8 minuter · Läs brevet på webben

Varje eftermiddag fem i ett hissas en röd kula halvvägs upp på en mast på taket till Flamsteed House i Greenwich, och stannar. Två minuter i ett hissas den ända upp. Precis klockan ett faller den.¹ Det är hela föreställningen, och den har pågått sedan 1833.

Den torsdag jag gick för att se den stod vi omkring fyrtio personer på gården nedanför, de flesta med telefonerna uppsträckta för att filma en kula som gjorde det kulor gör.

Jag hade kommit för att se en klocka utan urtavla. En tidkula anger tiden en gång om dagen för alla som kan se den, och gör det utan ett ljud. Den tickar inte, den slår inte, den har inga visare. I fem minuter gör den sig redo, och sedan berättar den något exakt under mindre än en sekund.² Den byggdes för människor som behövde den där sekunden mer än något annat klockan kunde ha sagt.

En klocka för skepp

De som den byggdes för fanns på floden. På 1830-talet var Themsen nedanför Greenwich full av skepp som snart skulle ge sig ut till sjöss i månader, och vartenda ett bar på en kronometer: en tung, noggrant fjädrad klocka i en kardanupphängd låda, ställd efter tiden i Greenwich och så noga som möjligt hållen på den under hela resan.

Det handlar om longitud. En navigatör kan ta reda på den lokala middagstiden utifrån solen, ögonblicket då den står som högst, var skeppet än befinner sig. Om kronometern visar att den lokala middagstiden inföll kvart över två i Greenwich, ligger skeppet två och en kvarts timmes jordrotation väster om Greenwich. Eftersom jorden roterar femton grader i timmen är det trettiotre och tre kvarts grad väster om Greenwich. Varje skillnad på fyra minuter motsvarar en grad. Metoden är enkel. Allt hänger på klockan.

Klockan måste alltså gå rätt, eller åtminstone visa fel på ett sätt man känner till.³ En sekunds felvisning hos kronometern innebär en positionsavvikelse på femton bågsekunder, vilket vid ekvatorn är ungefär en kvarts sjömil.⁴ En klocka som drar sig några sekunder om dagen har efter en månad obemärkt förflyttat skeppet flera sjömil, och skillnaden på några sjömil kan vara skillnaden mellan en hamninlopp och klipporna intill.

Före tidkulan var en kapten som ville kontrollera sin kronometer mot Greenwich tvungen att skicka den i land, eller skicka en styrman med fickur för att jämföra med observatoriets klockor och ro tillbaka med beskedet. Ingetdera är något man gärna gör med ett känsligt instrument. Tidkulan vände på problemet: i stället för att föra klockorna till tiden skickade den tiden till klockorna, över öppet vatten, med ljusets hastighet.

Idén kom från sjöofficeren Robert Wauchope, som lät sätta upp den första tidkulan i Portsmouth 1829. Fyra år senare installerade kungliga astronomen John Pond tidkulan i Greenwich, på taket till Flamsteed House, observatoriets äldsta byggnad. Med avbrott för stormar och reparationer har den fallit sedan dess.

Varför klockan ett och inte middag

Middagstid vore det självklara valet. Det är den tid astronomerna mäter, den tid solen själv anger. Just därför valde man den inte. Vid middagstid var astronomerna i Greenwich upptagna vid sina instrument med att ta tiden när solen passerade meridianen, och ingen kunde avvaras för att sköta kulan. Klockan ett gav dem en timme att avsluta, kontrollera klockan och ta sig upp på taket.

Den egendomliga tiden blev kvar. Tidkulor i andra hamnar följde Greenwich och föll klockan ett, medan de i USA, med start vid marinobservatoriet i Washington 1845, oftast föll vid middagstid.⁵ Ingen som hade bråttom skulle utforma en offentlig tidssignal kring en liten personals lunchrast. Men det var vad signalen var: inte en abstraktion förmedlad från himlen, utan ett löfte från bestämda människor som skulle stå högst upp i en byggnad vid ett bestämt ögonblick.

Jag tycker mer om de fem minuterna av förvarning än om själva fallet. Fem i ett stiger kulan halvvägs, och det är instruktionen: sluta med det du håller på med, leta reda på masten, öppna kronometern och gör pennan redo. Två minuter i ett hissas den ända upp, och då håller man ögonen på den. Signalen är inte ögonblicket då kulan landar, utan ögonblicket då den börjar röra sig. Den som tittar bort klockan ett och sedan ser tillbaka har missat den, och får ingen ny chans förrän i morgon.

Kanonen och kulan

En del städer föredrog ljud. I Edinburgh har en kanon avfyrats från slottet klockan ett sedan 1861, och det gör den fortfarande, utom på söndagar och några helgdagar. En kanon fungerar i dimma, till skillnad från en kula, och når människor som inte tittar mot rätt tak. Den har en brist som alla som bor i Edinburgh förr eller senare lär sig: ljud är långsamt.

Ljud färdas ungefär 343 meter i sekunden genom luft i rumstemperatur. Står man en kilometer från slottet kommer smällen tre sekunder för sent; på två kilometers avstånd, sex. För att ställa en köksklocka spelar det ingen roll. För att kontrollera en kronometer är det en katastrof, såvida man inte känner till avståndet och drar av fördröjningen.⁶ Järnvägarna hade sitt eget ljud.

The startings and arrivals of the cars are now the epochs in the village day. They go and come with such regularity and precision, and their whistle can be heard so far, that the farmers set their clocks by them, and thus one well-conducted institution regulates a whole country.

Henry David Thoreau, Walden (1854), “Sounds”

Thoreau skrev om järnvägslinjen som gick förbi Walden Pond i Massachusetts. Bönderna där hade inget observatorium; de hade en vissla, vars signal var försenad beroende på hur långt från spåret de bodde. Edinburgh löste samma problem genom att göra båda delarna: en tidkula på Nelsonmonumentet på Calton Hill, synlig för skepp i Firth of Forth, och kanonen för alla andra.

En kula ses, den hörs inte. Från andra sidan floden i Greenwich tar det miljondelar av en sekund för ljuset att nå fram, en fördröjning ingen sjöman hade kunnat mäta. Det är det jag menar med ärlig. Kulan har inget att korrigera för. Den som ser den börja falla ser det i samma ögonblick som alla andra, var de än står, så länge de över huvud taget kan se den.

Kulan har sina egna brister. Den syns inte om natten, i dimma eller vid kraftigt regn, och den hissas inte upp när det blåser hårt, eftersom en kula som far upp och ner längs en mast i storm är en fara både för masten och för människorna nedanför. En kanon kan avfyras i alla väder. En kula måste man tro på, vilket kanske är anledningen till att så få finns kvar.

Telegraftrådar

Telegrafen förändrade vad en tidkula var. Fram till omkring 1850 kunde en kula bara visa tiden på klockan bredvid den. Med en telegrafledning kunde den visa tiden från en klocka långt därifrån, utan att någon på plats behövde veta vad klockan var.

Det bästa exemplet finns i Deal på Kents kust, där skepp väntade på redden, det skyddade vattnet mellan stranden och Goodwin Sands, på en vind som kunde föra dem nedför Engelska kanalen. År 1855 försågs ett gammalt signal­torn tillhörigt amiralitetet vid strandpromenaden med en tidkula. Därefter föll den klockan ett när en elektrisk signal kom från Greenwich, omkring hundra kilometer bort. Vakten i Deal hissade upp den fem i ett och två minuter i ett, precis som i Greenwich, och väntade sedan på att telegrafledningen skulle få den att falla.⁷ Den fungerade till och från fram till 1927.

Järnvägarna hade redan upptäckt att det var enklare att trafikera efter en enda tid än efter flera. Great Western Railway använde Londontid på sin linje från november 1840, och 1847 rekommenderade Railway Clearing House att alla medlemsbolag skulle göra detsamma. En tid levde Storbritannien med två tider på en gång: järnvägens och den tid solen gav varje stad. Klockan på börsen på Corn Street i Bristol har fortfarande två minutvisare, ungefär tio minuter från varandra, en för Bristol och en för London. Greenwich-tid blev inte Storbritanniens lagstadgade tid förrän 1880.

There was even railway time observed in clocks, as if the sun itself had given in.

Charles Dickens, Dombey and Son (1848), chapter 15

Dickens skrev det som en klagan, om en stadsdel i London som grävdes upp för en järnväg. Läser man det i dag är det en träffande beskrivning av vad tidkulan och dess telegrafledning hade åstadkommit: solen hade inte gett upp, men den hade blivit överröstad av en klocka i en byggnad på en höjd.

Vad kulan är till för nu

Radion gjorde tidkulan överflödig. Från 1924 sände BBC sex korta pip före hel timme, och ett skepp kunde höra Greenwich överallt där det kunde få in signalen, i dimma, om natten, utan en mast i sikte. Kronometrar kontrollerades med radio, sedan med satellit, och nu hämtar större delen av världen sin tid från atomur utan att tänka på det, som en del av telefonen som den filmade kulan med.

Ändå fortsätter kulorna att falla. I Lyttelton, hamnstaden Christchurch på Nya Zeeland, skadades en tidkulestation byggd 1876 i jordbävningarna 2010 och 2011, och tornet rasade i ett efterskalv den juni. Det byggdes upp igen och återöppnades i november 2018.⁸ Ingen i Lyttelton behövde den för att ställa en kronometer. Ändå byggde man upp den igen, så som man lagar en klocka som tillhört en mor- eller farförälder: inte för att man behöver den för att veta vad klockan är, utan för att det är den klocka som alltid har gjort det.

Världens mest berömda tidkula anger inte alls tiden. Sedan den sista kvällen 1907 har en kula sänkts längs en stång på Times Square i New York för att markera det nya årets början. Det är en tidkula upp och ner: den rör sig långsamt under en minut och når fram vid midnatt, i stället för att vänta högst upp och sätta sig i rörelse klockan ett. Men grammatiken är densamma. Alla ser på en och samma sak, i ett och samma ögonblick, och är överens.

Fem minuters förvarning

Jag stannade kvar på gården efter fallet. Större delen av folksamlingen gick genast, som efter ett fyrverkeri. Kulan satt längst ner på masten, och en man nära mig jämförde sin klocka med den, sedan, tror jag, med sin telefon, och nickade för sig själv som om båda hade klarat provet.

Det kulan ger är egentligen inte tiden. Alla på den gården hade tiden på millisekunden i fickan. Den ger något ovanligare: fem minuter då en samling främlingar kommer överens om att se på samma sak, och sedan ett enda ögonblick som är precis detsamma för dem alla. Förvarningen betyder mer än fallet. En signal man måste förbereda sig för är en signal man troligare hinner uppfatta.

Jag har börjat hålla fast vid min egen lilla version av det. Fem i ett på en arbetsdag slutar jag skriva, och klockan ett börjar jag igen. Det gör mig inte mer punktlig. Det ger dagen en mittpunkt, vilket är mer än de flesta klockor förmår.