Klockan i mitt kök går fyra minuter före. Jag vet det, alla som någon gång har bott i lägenheten vet det, och ändå gör den sitt jobb varje morgon: jag tittar på den, ser att jag är sen och skyndar mig — och kommer i tid. En klocka som alla vet går fel borde vara oanvändbar. Min är det mest användbara föremålet i rummet.
En lögn som fungerar
Jag frågade runt, och nästan alla jag känner har en sådan klocka. Min syster har bilklockan ställd sju minuter före. En kollega har alla klockor hemma ställda tio minuter före utom den i sovrummet, som går rätt, ”så att jag kan sova”. Bagaren på gatan bakom torget har klockan ovanför ugnen ställd tre minuter före och har haft det så i trettio år, fast han inte kunde säga mig varför.1
Det som intresserar mig är att lögnen fortsätter att fungera långt efter att den har avslöjats. Man skulle kunna tro att jag, när jag vet att klockan går fyra minuter före, bara kan dra ifrån fyra minuter och ta det lugnt. Men så är det inte. Det kräver en ansträngning att dra ifrån, och under morgonens första minuter har jag ingen ansträngning över. Klockan springer ifrån min huvudräkning, och därför vinner den.
En tid man kan säga emot
Jag tror att det också är något annat som spelar in. En klocka som går helt rätt är en auktoritet: det finns inget att säga den. En klocka som går lite fel är en följeslagare. Den har en personlighet. Man kan säga emot den, muttra åt den, förlåta den. Den hör till hushållet på ett sätt som tiden i en telefon — som går rätt på sekunden och är densamma för alla — aldrig kommer att göra.
Offentliga klockor ska gå rätt, och det bör de göra. Utan dem skulle färjan inte fungera. Men klockorna vi har hemma får vara våra, och eftersom de är våra får de också gå fel på just vårt sätt.
Jag har funderat på att ställa min rätt. Jag har bestämt mig för att låta bli. Jag skulle komma fyra minuter för sent resten av livet.
Notiser
-
När han blev trängd sade han att brödet inte vet vad klockan är, och att han inte heller gör det före kaffet.
|