EssäerNr 1Det finstilta · Del 1 av 2
Till fotnotens lov
En fotnot är en andra röst under den första: skribenten som argumenterar med sig själv i mindre grad. Ett försvar för sidans stillsammaste del.
Fotnoten har dåligt rykte, och det mesta av det är välförtjänt. Det är där akademiker gömmer argumenten de inte vågar framföra öppet, där jurister begraver den klausul som kommer att spela roll, där en viss sorts romanförfattare tar sin tillflykt för att briljera på läsarens bekostnad.11Jag tänker inte nämna några namn. Ni vet vilken sorts bok jag menar. Noterna har noter. När folk säger att de hatar fotnoter menar de oftast att de avskyr att tvingas titta längst ner på sidan och upptäcka att det egentliga samtalet hela tiden pågick där.
Ändå vill jag försvara fotnoten, för jag tror att dess dåliga rykte beror på att den används illa, och att den används väl är ett av läsningens små nöjen.
Två röster
En bra fotnot är en andra röst. Huvudtexten talar i argumentets tempo; noten stiger fram vid dess sida och säger något som argumentet inte har tid med. En källa. Ett tvivel. Ett skämt som skulle bryta sönder stycket om det berättades mitt i det. Läsaren kan lyssna eller låta bli. Det är själva poängen: en fotnot är den enda delen av en sida som ber om lov.
Det är därför jag placerar mina egna noter bredvid texten i stället för under den. På en bred skärm ligger de i marginalen, intill raden de hör till, så att den andra rösten hörs samtidigt som den första.22Marginalanteckningar är gamla. Medeltida skrivare och deras läsare fyllde manuskriptens marginaler med rättelser, kommentarer och ibland klagomål över kylan. På en telefon, där det inte finns någon marginal, hamnar de åter sist, som noterna i en pocketbok. Oavsett vilket behöver huvudtexten aldrig stanna upp och vänta på dem.
En regel för noter
Jag håller mig till en regel, som jag bara bryter med flit: en not får tillföra något, men den får inte rädda texten. Om en mening behöver sin fotnot för att bli begriplig är meningen fel, och noten ett plåster. Provet är att läsa essän utan några noter alls. Om den ändå står stadigt är noterna en gåva. Om den faller omkull var de byggnadsställningar, och byggnadsställningar ska tas bort innan någon flyttar in.
Läst på det sättet är en fotnot en tillitsakt. Den säger till läsaren: här är något som jag tyckte var intressant, och jag litar på att du själv avgör om du också tycker det.