Tidetable

Nr 9 · november 2026

Tidetable

Essäer och brev om sådant som håller tiden.

Skrivet av Ilse Marrow i Trieste sedan 2023.

Den senaste essän8 minuter

Kulan som faller klockan ett

Sedan 1833 har en röd tidskula fallit i Greenwich klockan ett: det långsammaste sättet att meddela tiden, och det ärligaste.

Varje eftermiddag fem i ett hissas en röd kula halvvägs upp på en mast på taket till Flamsteed House i Greenwich, och stannar. Två minuter i ett hissas den ända upp. Precis klockan ett faller den.1 Det är hela föreställningen, och den har pågått sedan 1833.

1Tiderna är de som Royal Observatory anger för sina besökare. Tidkulan följer Greenwich Mean Time på vintern och brittisk sommartid på sommaren, så på sommaren faller den vid middagstid enligt solen, ungefär.

Den torsdag jag gick för att se den stod vi omkring fyrtio personer på gården nedanför, de flesta med telefonerna uppsträckta för att filma en kula som gjorde det kulor gör.

Jag hade kommit för att se en klocka utan urtavla. En tidkula anger tiden en gång om dagen för alla som kan se den, och gör det utan ett ljud. Den tickar inte, den slår inte, den har inga visare. I fem minuter gör den sig redo, och sedan berättar den något exakt under mindre än en sekund.2 Den byggdes för människor som behövde den där sekunden mer än något annat klockan kunde ha sagt.

2Titta på mastens topp, inte foten. När kulan landar har ögonblicket den skulle kungöra redan passerat.

Fortsätt läsa

Brevet

Ett brev, den första söndagen i månaden.

Den nya essän i sin helhet, två eller tre notiser och inget annat. Inga spårningspixlar, ingen statistik över öppningar, ett klick för att avsluta prenumerationen.

Eller följ via en flödesläsareSe hur ett brev ser ut

Ur anteckningsboken

Cellisten igen

Mannen med cellofodralet satt på 23:52-tåget igen. Han sov från första stationen, precis som förut, med ena handen på fodralet som om det kunde ge sig av utan honom. Jag har nu sett honom fyra gånger och aldrig sett honom vaken, och jag har bestämt mig för att jag inte vill veta var han spelar. Vissa stamresenärer gör man bäst i att låta vara som vädret.

Fyra minuter, en uppföljning

Efter essän om min köksklocka skickade läsarna in sina egna felvisande klockor: sådana som går för fort, för långsamt och i ett fall med flit baklänges. Den vanligaste avvikelsen är fem minuter. Rekordet är tjugotvå, och det innehas av en läsare som säger att hon aldrig någonsin har varit sen och aldrig någonsin vetat vad klockan var. Jag publicerar inga namn. Varenda en av de här klockorna är en hemlighet i hemmet.

Stationsklockan stannar ett ögonblick varje minut

Den stora klockan i stationshallen gör något som jag aldrig hade lagt märke till före i våras: sekundvisaren sveper runt lite snabbare än en sekund, stannar sedan vid varje hel minut och väntar, alldeles stilla, på en signal från någon annanstans. Sedan hoppar minutvisaren fram och klockan börjar igen. Den håller tiden genom att först gå lite fel och sedan komma överens. Jag kan tänka mig sämre sätt att leva.

Alla anteckningar

I serier