Anteckningar

Mannen med cellofodralet satt på 23:52-tåget igen. Han sov från första stationen, precis som förut, med ena handen på fodralet som om det kunde ge sig av utan honom. Jag har nu sett honom fyra gånger och aldrig sett honom vaken, och jag har bestämt mig för att jag inte vill veta var han spelar. Vissa stamresenärer gör man bäst i att låta vara som vädret.

Efter essän om min köksklocka skickade läsarna in sina egna felvisande klockor: sådana som går för fort, för långsamt och i ett fall med flit baklänges. Den vanligaste avvikelsen är fem minuter. Rekordet är tjugotvå, och det innehas av en läsare som säger att hon aldrig någonsin har varit sen och aldrig någonsin vetat vad klockan var. Jag publicerar inga namn. Varenda en av de här klockorna är en hemlighet i hemmet.

Den stora klockan i stationshallen gör något som jag aldrig hade lagt märke till före i våras: sekundvisaren sveper runt lite snabbare än en sekund, stannar sedan vid varje hel minut och väntar, alldeles stilla, på en signal från någon annanstans. Sedan hoppar minutvisaren fram och klockan börjar igen. Den håller tiden genom att först gå lite fel och sedan komma överens. Jag kan tänka mig sämre sätt att leva.

Den kalla vinden kom ner från platån under natten, och på morgonen låg vattenståndet i hamnen tjugo centimeter lägre än tabellen hade utlovat. Den gamla trappan vid fiskmarknaden hade en grön rand som ingen hade sett sedan förra vintern. I kontorsfönstret satt en handskriven lapp fasttejpad vid hörnet av tidvattentabellen, med samma tre ord som alltid. En pojke skrev av dem i en anteckningsbok. Jag hejdade honom inte.

Jag köpte en begagnad essäsamling den här veckan för priset av en kopp kaffe. Tre olika läsare har skrivit i marginalerna under loppet av vad som verkar vara femtio år: en med reservoarpenna, bara frågetecken; en med blyerts, som stryker under och skriver ”ja”; och en med kulspetspenna, som rättar de andra. Läsaren med kulspetspennan har alltid rätt, och honom tycker jag minst om. Boken är bättre tack vare alla tre.

Bageriet bakom marknaden har stängt på söndagar. Ändå öppnas kvart över nio två fönster ut mot gatan, står öppna en minut och stängs igen. Jag såg det hända tre söndagar i rad. Ingen väntade på bröd. De väntade på klockan, av gammal vana, och när den inte ringde återgick de till sina morgnar, en smula besvikna och, tror jag, en smula lugnade av att veckan hade en form.

När jag rensade ur en kökslåda hittade jag en busstidtabell från 2009, vikt i åtta delar och mjuk som tyg. Alla linjer på den går fortfarande. Inte en enda går på samma tider. 14:an brukade gå sju minuter över varje timme; nu går den tolv över. Någonstans däremellan hölls ett möte, och fem minuter av allas morgnar försköts, och ingen minns att ha gått med på det.

En läsare som vuxit upp på den bortre stranden skrev och berättade att färjan i dimma avger två korta signaler, inte en lång. Däcksmatrosen bekräftar det. Den långa signalen är för klara morgnar. Jag har rättat essän och är tacksam: det finns inget som visar tydligare att någon har läst ända till slutet än en rättelse.